|
|
|
|
|
Cornelias TunnelbaneTurné |
|
|
|
9 december
Nu är det nästan 2 veckor sen jag gjorde sista spelningen och jag börjar få abstinens. Även om det var både nervigt och ibland obehagligt så var närvarokänslan så stark att det uppvägde allt det andra och jag har börjat funderat på fortsättningen och eventuell utveckling.
Äntligen har jag fått ihop en liten video som bevisar att jag verkligen var där och inte har hittat på alltihop. Ge gärna förslag på vad ni tror går igenom huvudet på mannen med den röda jackan…..
Stort tack till Disa som varit med mig 2 av gångerna och både filmat och fotograferat!
26 november
Det blev en odramatisk avslutning idag. Jag hade bestämt mig för att åka till Slussen 19.20 och det gjorde jag också. Jag var helt övertygad om att jag skulle bli stoppad men jag kände att jag ville utmana mig själv lite sista kvällen. När jag kom dit var det iskallt och jag bestämde direkt att jag inte ville sjunga i så kallt igen, så jag åkte till Östermalmstorg istället.
När jag började stod det ett gäng unga tonårskillar precis framför mig och köpte godis ur automaten och de började dansa när jag satte igång. När de log lite skyggt mot mig och vi nickade i samförstånd kände jag mig som en del av nåt odefinierbart men som gjorde mig lycklig. Kanske nåt anarkistiskt som fortfarande finns hos 14-åringar och som jag närmat mig under dessa två veckor.
Sen kom min man och dotter ner avslutningskvällen till ära och de satt och lyssnade hukandes på perrongen och utgjorde ett sorts publikembryo som sakta växte sig större tills det stod ett gäng och lyssnade.
Människorna på perrongen ikväll var den publik hittills som varit mest öppen med sin uppskattning(även om man räknar bort man och dotter). De var inte så blyga och applåderade till och med när jag var klar.
Jag är oerhört lättad och stolt över att ha klarat av dessa två veckor. Det är den mest omfattande turné jag nånsin haft, 8 spelningar på 2 veckor och det har varit ovärderligt.
Jag har inte bara fått större scenvana som jag ville utan det har också hänt nåt subtilare med min uppfattning av det man kan uppleva som en folkmassa, och som man lätt kan känna en viss alienation inför. Jag känner mig mer ett med ”folkmassan” efter detta paradoxalt nog eftersom jag ju så tydligt ställt mig vid sidan av när jag uppträtt mitt i den, men nej det blev tvärtom, jag känner mig som en självklarare del av den.
Också viktigt har varit att lära känna min rädsla och fått möjlighet att utveckla min förmåga att hantera den.
Och kanske framför allt, att inte vika från mitt ord även om ingen annan än jag påverkas av det.
Tack alla ni som läst det jag skrivit och stöttat mig under vägen, jag uppskattar det mycket. Vet inte vad som händer nu men jag har svårt att tänka mig att jag ska hålla mig från såna här tilltag i framtiden….. |
|
Publicerad: |
|
2010-11-27 12:39:00 |
Uppdaterad: |
|
2010-12-10 00:57:23 |
|
|
|
|